Nu i november när vi är på väg in i den stora vilan tycker jag att naturen och jag är mer överens. Det obekymrade och glättiga som är så plågsamt påtagligt under våren är borta. Sommarens alla krav, som åtminstone för mig, innebär en viss stress “att hinna med” är också borta. Den kravlösa, lite introverta hösten passar mig bättre. Och allra bäst är de där dagarna då frosten obarmhärtigt nyper sig fast och fryser allt. Den här lövhögen med bruna och svarta löv, i ett förstadium till förmultning är rena guldet för mig. Oerhört dramatiskt och vackert är denna förruttnelse och död som just nu pågår alldeles utanför knuten. Måste man vara morbid för att uppleva skönheten i denna lövhög? Nej, den stora vilan ger mig ny energi och fokus – när den kommer kan jag samla tankarna och vila i stunden, kreativiteten och arbetslusten ökar markant. En härligt tid väntar!
