Den här sköna killen spanade jag in häromdagen. En underbart frodig gräsand som nästan äter så mycket att han knappt kan hålla sig flytande. Han bara låg där mitt i spenaten och åt så att det liksom pyste ut ur öronen. Fast frågan är om just änder har öron med pysfunktion? En skönt avslappnad gräsand, som liknöjt tuggar i sig av allt det gröna och mumsiga. För mycket. Definitivt. Men han gav inte upp. Han vet av erfarenhet att det kommer magrare tider. Bäst att passa på.
