Det här året har varit ett riktigt skitår, med Covid-19 och allt det elände detta virus fört med sig. Det är svårt att just nu mitt i pandemin se att detta överhuvudtaget skall föra med sig något gott. Men som sagt, osvuret är bäst.
2020 blev ett rejält wake up call och gav oss en riktig käftsmäll. Dags att kvickna till och se vad som verkligen betyder något helt enkelt. För många egna företagare, och inte minst alla kulturarbetarna har året verkligen visat att det gäller att ha en plan B. Och helst en plan C och D också.
Att gå i karantän, att övervintra och gå på sparlåga är erfarenheter, som vi tar med oss – och inte minst vad det verkligen betyder att mötas på riktigt. Aldrig trodde jag att jag som ivrat för digitalisering skulle skrika stopp och belägg; nu räcker det! Är det något behov som konsten och kulturen i en vidare betydelse fyller i samhället, är det att låta oss mötas. Konstens och kulturens stora gåva till oss är att skapa beröringspunkter och öppna upp för oväntade upplevelser – att skänka oss en känsla av samhörighet och gemenskap genom fysiska möten.
Martin och jag sitter just nu och funderar på hur Crime Walk ska kunna produceras under 2021 och vilka förutsättningar som kommer att gälla för publika möten. Är det någon som ser någon ljusning i spåkulan får ni gärna hojta till!
